kollabolla

Förstår inte varför jag, som egentligen kan få mycket gjort om det känns normalt, går och är så ostrukturerad så jag mår rent illa. Det känns inte normalt nu!! Bara går här och är obehövd och det känns så jäkla feligt! Har hur mycket som helst jag skulle kunna börja på, men det finns inte tilstymmelse till varken entusiasm eller inspiration - e de förresten kanske samma sak? Har ont i min kraschade arm, naturligtvis för att jag försöker hålla den igång så den inte blir helt obrukbar. Men går mest rundor inomhus och dagarna går och jag är livrädd för att förbruka mina A-kassedagar som ger 80%. Skall jag ner på 65% så blir jag knäpp fullständigt, för det kan man inte leva på! Det känns så orättvist att man jobbat i hela sitt liv, aldrig haft förstånd att ta för sig eller utnyttja de system som kanske kunde gett ekonomiska fördelar, på grund av att det funnits en nästan sjuklig arbetsmoral i vägen! Jag är nog riktigt deppig, för ett sånt här resonemang är inte likt mig.

Har aldrig heller haft tid att odla några väninnor som jag nu skulle kunna terrorisera med mina ömkligheter. Saknar faktiskt det, men det har inte funnits så många lediga timmar att umgås med några väninnor för eget nöjes skull! Har inte tänkt på det så mycket förut heller! Men nuuuu! Vänner får man innan man är 20 sägs det ju, så för några år sedan försökte jag återknyta kontakten med gamla-gamla polare. Två var redan döda och en hade fått besvärlig MS. I det läget skulle man ju vara oerhört tacksam som inte befann i någotdera av de tillstånden, men sökandet avstannade och saknaden kvarstod. Vi har naturligtvis gemensamma goa vänner och dem skall vi försöka vara rädda om! Allså INTE överhopa med ynk! 
Måtte solen skina lite i morgon så kanske det lättar upp lite - eller nä förresten, då syns allting som behöver göras vid mycket tydligare och så är inte det bra heller...
Blääää....